II DEN HELIGE, KNUD
1040-1086

Born 1040.
Died Dräpt i S:t Albans Kirke, Odense 1086-07-10 in Odense.
skrinlagd i Odense kyrka 1101.
Konung av Danmark.

Biography

Enligt Dansk Biografisk Leksikon: Knud var den näst äldste och mest betydande av Svend Estridsens söner. Tidigt visade han sig som en ivrig krigare. Hans far utsände honom på Englansexpedition (1069-1070) tillsammans med sin broder Harald och deras farbroder Asbjörn. En tid hade de framgång, men kom senare i en vansklig ställning, Asbjörn lät sig bestickas av kung Vilhelm Erövraren, och flottan vände tillbaka. På en ny Englandsexpedition, vari Haakon Iversen deltog, härjade Knud York (1075), men uträttade i övrigt inget av betydelse. Större ryktbarhet vann han med sina kamper med Sember och Ester, skalden Kalv Maanesen lovsjöng honom som segerherre över tio kungar. Efter Svend Estridsens död (1074 el. 1076) sökte han vid kungavalet på Isöre att tränga undan sin äldre bror Harald, men folket valde den milde Harald (Hen), och den stolte Knud måste, som Aelnoth säger, "vige av vejen for sin broders vrede". Knud drog till Sverige; ett samtidigt påvebrev beskyller den norske kungen Olaf Kyrre, att han har stöttat Harald Hens upproriska bröder, och trots Helgonberättelsernas försäkringar är det frestande att söka Knud bland dessa. Vid Haralds död 1080 valdes Knud till kung, och hans korta regeringstid blev en av de märkligaste avsnitten i dansk historia. Häftig och dristig, högtsträvande och våldsam satte Knud upp stora mål för sig och körde hänsynslöst över vad som var i vägen för honom. Med ett starkt kungavälde ville han skapa ordning i landet; stormännens makt minskades och deras lagbrott straffades hårt. Men också allmogen fick böja sig för det myndiga kungadömet. Knud tillägnade sig en ohuman lagstiftningsmakt, och även om hans strävanden var humana och i samklang med främmande länders kulturer, kunde detta icke dämpa missnöjet hos undersåtarna, som såg sin nedärvda rätt kränkt. Även Knuds iver för kyrkan misshagade folket, han gav prästerskapet en högre ställning i samhället och sökte bryta ut den från lagfolket, och han krävde att kyrkans högtider och fastedagar strängt skulle hållas. Själv följde han med nöje kyrkans föreskrifter, tog sig an änkor och faderlösa, fastade strängt och lät sig endock hudflås av sina kapellaner. Framför allt var han givmild mot kyrkan, speciellt Lunds biskopskyrka, idet han med en mycket stor gåva 1085 upprättade en domkyrka med tillhörande skola; rimligtvis har han önskat att Lund blev ett nordiskt ärkesäte. Driven av sin äregirighet gjorde han förberedelser för en ny expedition mot England för att åter leda in folket på den gamla erövringspolitiken över detta rike. På våren 1085 samlades en mäktig flotta i den västliga Limfjorden; Knuds svåger Olaf Kyrre sände norska skepp till hjälp, och han väntade också hjälp från sin svärfar Robert af Flandern. Själv väntade Knud emellertid i Slesvig för att hålla ett öga på den tyske kejsaren Henrik IV, vars medkungar han nyligen hade slagit. Under den långa väntetiden var härens förråd nära att ta slut, och den missnöjda ledningen sände Knuds bror Oluf (Hunger) till honom för att be honom antingen att starta eller släppa hem dem, men Knud betraktade Oluf som en förrädare och sände honom i bojor till Flandern. Snart därefter måste han dock skicka hem hären. Han blev ännu mera hänsynslös när nu hans planer spruckit och hans fogdar tog nu ut av folket 3 gånger så mycket som de hade rätt till. Då kungen så åkte på en gäst- och vänskapsresa och tog in på kungsgården Börglum, reste Vendelborna sig emot honom, Knud flydde söderut till biskop Henriks gård Biskopstorp (Bejstrup). Upproret spred sig snabbt och kungen flydde över Limfjorden till Viborg. Upproret bredde ut sig över hela Jylland, och från Slesvig måste Knud fly till Fyn. Men också här bredde upproret ut sig. Ledare var Piper, som enligt helgonlegenden förrädiskt infann sig i Odense Kungsgård och sökte överrumpla Knud. Det lyckades dock Knud att med sin broder Benedictus hjälp komma in i Albanskyrkan. Upprorsskarorna sökte sätta eld på träkyrkan, men lyckades inte. En våldsam strid uppstod vid kyrkodörren, där bl. a. Piper sårades till döds, men också Knud och många av hans män sårades och trängdes upp i koret. Knäböjande vid altaret bad Knud, han sårades här ytterligare av spjut och stenar, som kastades in genom fönstren. Hans bror hade allaredan fallit, hans hirdmän blev nedhuggna, och själv låg kungen döende, när upprorsmännen tog livet av honom under råa misshandlingar. Eftertiden har för så vitt rättfärdiggjort Knuds strävanden, som samarbetet mellan ett starkt kungadöme och ett inflytelserikt prästerskap senare förde Danmark till makt och lycka. Men Knud må dock sägas ha fallit offer för sina egna övergrepp. Odenseklerkernas ärofrukt för hans minne och den närmaste tidens olyckor banade väg för ett omslag i stämningen och man började ära honom som ett helgon. Redan 1095 togs hans ben ur graven och en Odensepräst skrev hans "Lidelsehistoria", men först då påven hade kanoniserat Knud försigick den slutliga skrinläggelsen av hans reliker (1101). Skelettet i Knuds helgonskrin vittnar om att han var lång och tillika om den misshandel han utsattes för. Med Edel hade Knud döttrarna Ingerd och Cecilia och sonen Carl, som blev greve av Flandern.
Born 1040.
Died Dräpt i S:t Albans Kirke, Odense 1086-07-10 in Odense.
Cause of death: Dräpt.
skrinlagd i Odense kyrka 1101.
Konung av Danmark.

Spouse(s) and children

EDEL av FLANDERN.

Drottning, Hertiginna.
Died 1115.

INGERD KNUDSDOTTER.

Prinsessa av Danmark.

CECILIA KNUDSDOTTER.

CARL KNUDSEN.

Greve av Flandern.

Index of persons      

Created 2022-11-04 using Disgen version 8.2d.