Born 1889-10-04 in Kullen, Högsby.
Died 1978-02-25.
Buried in Högsby.
Källarmästare.
|
FRANS HERMAN KULLBERG (f. Gustafsson).
Born 1889-10-04 in Kullen, Högsby.
Died 1978-02-25.
Källarmästare.
|
f
PER EMIL GUSTAFSSON.
|
|
m
CHRISTINA MATHILDA CARLSDOTTER.
|
Biography
Born 1889-10-04 in Kullen, Högsby.
Died 1978-02-25.
Cause of death: Lunginflammation.
Buried in Högsby.
Äldsta dottern Annalisa Carlsson berättar:
Herman, min pappa, var det sjätte barnet i den stora syskonskaran på tretton stycken, som alla föddes på torpet Kullen under Berga säteri, Högsby församling. Torpet hade sin bärgning, visserligen fattigt men ingen hungersnöd. En skiva vetebröd kunde man få vid de stora helgerna. Fadern Per Emil, min farfar, var bl. a. även slaktare, gick omkring och hjälpte folk slakta sina husdjur och som betalning fick han lite slaktmat med sig hem. Jag minns min farfar som en reslig man, som såg bra ut.
Av de tretton barnen var det bara nio, som fick leva vidare till vuxen ålder. En händelse pappa Herman ofta återkom till var, när systern Anna dör vid knappt två års ålder och fadern med häst och vagn kör iväg till kyrkogården med den lilla kistan. Hon, Anna Ruth Elisabeth, lär ha varit modern Mathildas älsklingsbarn, det näst sista och var född 1900. "Jag minns den förtvivlan mor kände, där hon stod vid grinden och såg kistan försvinna. Efter Annas död, blev aldrig mor sig lik." Detta var ett minne, som etsat sig in hos den då trettonårige Herman.År 1910, då Herman var 21 år, arrenderade fadern jordbruket till Prästgården, Högsholm, och det tycks ha varit ett lyckokast, för det gav tydligen en del pengar, när det sedan avyttrades och farfar kunde bygga sitt hus på "Nedre vägen", som man då kallade Järnvägsgatan i Högsby för. Herman var i sin ungdom och tills han gifte sig hemma på gården och hjälpte till med lantbruket och det var under denna tid han träffade sin Tyra, min mamma. Jag minns pappas hänförda uttryck hur vacker hon var, när hon och faster Signe, unga, glada och skrattande med hästen kör mjölken till mejeriet efter kvällsmjölkningen.
Herman och Tyra gifte sig 22 mars 1918, mamma 24 år och pappa 28. Den förstfödde, Pär Olof, kallad Olle under sin levnad, föddes sedan 23 juli samma år och de var alltså, som det hette på den tiden "tvungna att gifta sig" till stor sorg för mamma, som hade lovat sig själv, att ingen man skulle få röra henne före äktenskapet. Detta anförtrodde hon mig. Herman var ende mannen i hennes liv och deras kärlek var av den gamla outslitliga och trogna sorten. Visst fanns det många gånger stora svårigheter men beroende på det gränslösa arbete, som alltid väntade dem.År 1921 kommer pappa en dag - helt ovetande för mamma - hem och berättar, att han köpt Central-Hotellet av sin broder Axel och disponent August Nordin i Frövi, vilka tillsammans ägde det. De hade tyckt att "Herman skulle köpa hotellet för att Tyra lagar så god mat". Inte ett ord om detta hade sagts till mamma tidigare, utan det var tydligen en stundens ingivelse, som helt kom att bestämma deras gemensamma fortsatta liv. Det var bara för hustrun att finna sig i det och göra det bästa av den nya situationen.
Året före hade lille Olle vid nitton månaders ålder dött i difteri. Han dog i Trollstugan uppe på Trollberget, deras första hem. Jag var då sex månader.Hotellet övertogs och det oerhörda slit, som kom på kvinnans lott, berättade mamma ofta om. År 1927 i januari arrenderades hotellet ut på fem år, "för att barnen skulle växa till sig". Herman och Tyra hade nu fyra barn och det var inte lätt med så små på hotellet. Hela familjen flyttade över gatan till en lägenhet på tre rum och kök i brodern Axels hus.Det är under denna tid en av pappas finaste karaktärsegenskaper, hans stora generositet, riktigt skulle få blomma ut. Han skall nu försörja oss med de arbeten, som erbjuds honom. Herman var av alla ansedd som tekniskt mycket skicklig. Det andra gick bet på, det förstod och kunde han. Jag minns hur han höll på med sina uppfinningar i köket. En förgasare skulle gjutas och jag ser denna gjutform än i dag, där den står vid sidan av köksspisen. Ägaren till Lindströms mekaniska verkstad kom och bad, att pappa skulle hjälpa dem med deras tillverkning av maskiner. För detta hade han naturligtvis en lön, som oftast aldrig kunde betalas ut av någon anledning. Och för de tjänster pappa gjorde privat - att laga bilar hemma i garaget - blev svaret på frågan, vad det kostade, alltid: "Det kostar ingenting" eller ibland, då uppdragsgivaren absolut ville betala för sig - "en 25-öring, för du har inte råd med mera".
Detta generösa drag fanns alltid hos pappa. "Tag inte för mycket betalt, folk måste kunna klara sig", var en av hans stående fraser, när vi sedan återkom till hotellet.Pappa var en bohem, som på sätt och vis hade mycket lite verklighetsanknytning. Mamma kom snabbt underfund med detta och blev sålunda tvungen att ta ansvar för allt och alla. Vi barn brukade ofta säga, att hade inte mamma tagit hand om affärerna hade vi snart suttit på fattiggården eller Kolsrum, som man sa på den tiden. Och detta för pappas goda hjärtas skull.Det är roligt att leka med tanken på vad han och hans begåvade syskon kunde ha blivit, om de haft ekonomiska resurser. Som exempel vill jag framhålla deras stora musikalitet, deras utmärkta sångröster, som i decennier bar upp Högsby Kyrkokör. Herman, Axel med maka Julia, Hjalmar och systern Signe med sin otroliga sopranröst fick alla efter 40 års trogen tjänst guldmedalj, Sveriges Kyrkosångsförbund Musica Sacra. Jag minns pappas stora tonsäkerhet och hans snabba tillrättavisande i rätt skarpa ordalag av vem det vara månde, om man inte höll tonen. Då blev eller var man plötsligt en "blindpipa". Men alla kände till hans stora rättframhet och tog inte illa vid sig. Å andra sidan var han inte sen att ge beröm, när han tyckte, att det fanns skäl till det. När jag sedermera också gick med i kyrkokören, var jag många gånger rädd för vad han skulle komma att säga på våra sångövningar.En annan egenskap jag alltid satte mycket högt var pappas stora humor, att kunna se det roliga i många situationer och sedan kunna återge det på ett slagkraftigt sätt.
Man hade aldrig tråkigt i hans sällskap. På kalas och bjudningar tydde gästerna sig snabbt till hans bord och där blev det fort luft i luckan. Historierna och skratten avlöste varandra. Hans filosofiska reflexioner med alltid egna, intressanta formuleringar, där den ena inte var den andra lik. En fantastisk förmåga att kunna variera det språkliga på ett alldeles särskilt sätt. Böckerna var pappas största intresse. När man sökte men inte fann honom, hade han alltid smugit sig undan till någon av sina domäner, pannrummet eller tvättstugan och då med något läsbart. Så mycken poesi han kunde utantill! Tänk, om han hade fått studera!
I och med att utarrenderingen av hotellet var slut 1931 och familjen flyttade tillbaka kom pappa att helt hjälpa till med skötseln. Visserligen hade han en liten taxirörelse på 30-talet. Bilen var en Chevrolet och körningarna kan inte ha varit många. Taxameter var ett okänt begrepp. Man väntade i lugn och ro på resenären tills han behagade återvända. Väntetiden kunde man inte ta betalt för och det kunde bli flera timmar.
Trädgården var stor och fordrade sin man. Grönsaker, potatis och massor av blommor inte minst rosor, som han fick mycket beröm för. Här var pappa outtröttlig. Så småningom tog han över skötseln av all tvätt och den var inte liten. Många nattgäster och tillställningar av olika slag, såsom bröllop, begravningar och 50-årskalas, som var mycket vanliga på den tiden. I de allra flesta fall skulle det vara full middag med stort smörgåsbord, varmrätt, dessert, kaffe m.m. Jag hjälpte ofta pappa med att lägga lakan, dukar, servetter, handdukar och örngott och ve den som slarvade med detta. Sedan skulle allt manglas för hand. Detta var dagligt arbete för honom. Det tyngsta arbetet hade ändå mamma. Hon hade ensam ansvaret för all planering, alla inköp, all matlagning och var i de flesta fall ensam kokerska. Det är en fullständig gåta hur hon orkade klara av allt dag efter dag, år efter år, och därtill ständigt lugn, vilket man inte kunde säga om pappa. Han blev fort stressad. Personalen gav mamma det fina betyget, att de aldrig sett eller hört henne brusa upp och fara ut mot någon av de underlydande hur mycket det än fanns att göra för henne. Det var bara vid julhelgerna, när hotellet var tomt på gäster, man hade tid och rum för varandra. Då fick vi barn vara inne i stora matsalen, äta där, dela ut julklapparna, dansa kring granen och mamma hade tid för oss alla. Inga gäster fanns, som då kunde störas av stoj och stim från de små. Det var väldigt viktigt, att vi barn inte fick synas eller höras under övriga året.
Vi hade olika barnflickor, som såg till, att vi höll oss på våra rum. Jag minns särskilt en av flickorna, Margit, som kom utifrån någon av byarna, som vi sa, och hon kunde både sjunga och spela gitarr. I början av 30-talet, innan vi fått värmeledning i huset satt hon ofta med oss barn framför den stora kakelugnen, där brasan brann och sjöng "sorgeliga" sånger om bl a Elvira Madigan. Man grät och led med alla, som for illa i visorna och det var lätt att lära sig de många verserna utantill. Tjänsteflickorna arbetade på den tiden från klockan sju på morgonen till sju på kvällen.
Tiden går, krafterna avtar för mina föräldrar och pensioneringen är för länge sedan inne. År 1969 säljs hotellet till kommunen. Pappa Herman och mamma Tyra flyttar ner till Ruda in i det hus de köpt och förberett redan 1960. De ville dit, för där fanns två av sönerna bosatta, Åke och Sven-Olof. Livet gav dem ytterligare några år tillsammans. Tiden i Ruda blir därför en oas efter allt slit för andra människor. Äntligen får de tid för varandra. Vi barn, alla gifta, kunde nu få komma hem och hälsa på och glädjas åt föräldrarnas senkomna lycka. Mamma ville gärna ut och resa och kunna ta igen allt hon under tidigare år gått miste om. Men pappa älskade att gå hemma i det han var van vid. Även där fanns en stor trädgård med mycket rosor att sköta. Följde han någon gång med för att hälsa på något av sina barn, som bodde på olika platser i landet, så dröjde det inte länge, förrän han ville hem igen. Och var då inte mamma med kunde han bli som ett barn så otålig. "Älskade Tyra, vad jag saknar dej", kunde man höra honom säga för sig själv.
När så hans Tyra hastigt insjuknar och på grund av fel diagnos går bort från oss alla de 7 april 1974, tappar pappa förankringen i tillvaron. Mamma var då 80 år och pappa 84. Åke och Sven-Olof, som dagligen tittat in till de båda gamla och allt sedan de flyttat till Ruda följt deras liv kunde berätta, hur de ofta efter mammas bortgång kom på pappa med att stå och titta ut genom fönstret i köksdörren, som om han väntade på någon.
På nyåret 1977 fick pappa flytta in på ålderdomshemmet Lindgården i Långemåla. Han trivdes inte riktigt bra där. Varje gång vi var hemma i Ruda och hälsade på åkte vi ner till Lindgården och hämtade hem honom. Han var då en krökt och åldrad gammal man, som åter fick gå bland sina älskade blommor i trädgården och konstatera hur mycket körsbärsträdet hade vuxit, som han en gång satt av en körbärskärna.
I februari 1978, får pappa 88 år gammal lunginflammation och den 25:e samma månad kommer slutet, knappt fyra år efter mammas bortgång. Kanske fick han nu åter i sin starka Gudstro möta sin älskade Tyra. En på sitt sätt mycket märklig man hade gått ur tiden. Hans otroliga hedersbegrepp, rättvisekrav, generositet, att hellre stjälpa sig själv för att kunna hjälpa andra, hans stora kärlek till jorden och vad den gav och allt levande i naturen.
Den stora vördnad pappa kände för sin egen mor och far och ofta talade om
har också gått i arv till hans egna barn, för med lika stor vördnad tänker vi
tillbaka på dem båda, vår Mor och Far, deras enorma ansvar för oss åtta
barn och det många gånger övermäktiga arbete de var satta att förvalta.
Källarmästare.
Spouse(s) and children
Married
Born 1893-07-08 in Ekhult, Fliseryd.
Died 1974-04-07 in Oskarshamns lasarett.
Created 2022-11-04 using Disgen version 8.2d.
